nattisugglan

När månljus och stjärnor dansar i intet

Allting börjar med stjärnor. Men de är inte tindrande juldagsstjärnor  en frostig julmorgon mot en mörkblå sky. Dessa stjärnor är svarta som synden och etsar sig fast likt glödande kol under dina ögonlock. De dansar förföriskt vacker som vore de förtrollade av djävulen. Du öppnar ögonen, men då skiftar allt i regnbågens färger och stjärnorna sprutas ut som i en kaskad av ett regnbågsvattenfall av otäckt bjärta nyanser som får din själ att vända sig ut och in. Snart förvandlas de till månar och planeter som dansar runt ditt huvud och lockar ut dig i rymdens glömska. Din kropp försöker resa sig, men du är som förstenad. Du vill följa med ut rymden och upptäcka alla himlakroppar och dansa med solen och månen tills själen löst upp sig till stjärndamm. Men du är fastnaglad av otäckt vassa klor. Det finns en grå sten i ditt inre som får dig att falla tillbaka mot stolsryggen likt en katapult. Så du blickar matt ut mot köksfönstret för att leta efter solen som tröst. Någonting vitt och kallt täcker marken och gnistrar mot den blekblå himlen. Solen blickar trött ner ifrån himlavalvet och sprider sitt bleka ljus över jorden. En liten fågel sjunger svagt i fjärran, men ljudet blir för starkt i dina öron. Som en stilla symfoni av disonans som aldrig når sin ände.

Plötsligt grips du av en flyktinstinkt. Du stirrar mot en ihålig apparat som sänder ut ljud och ljus i bjärta kulörer. En grön drake skymtar förbi på skärmen. Alla djungelns djur samlar sig plötsligt på apparaten och börjar sjunga en fånig melodi som får dig att vilja skratta. Men skrattet fastnar i halsen. Det blir till en seg hostning som får luften att gå ur din kropp. Du landar mot ett mjukt underlag och sjunker ner likt en själ med pyspunktering. Det är något bekant med sången de sjunger, men du kan inte minnas var du har hört den förut. Sedan tonar melodin bort och en ung man skymtar på skärmen och upplyser dig om att idag är det den 25 januari och att det är tid att klä på sig och borsta tänderna. Du tänker att det är bäst att lyda order, ty den ihåliga apparaten ter sig så skrämmande att du tror att det kan få oanade konsekvenser om du inte lyder.

Du går till ett vitt skåp och börjar rota i ett virrvarr av textilier med olika kulörer. En del färger känns för skrämmande. Dem vill du inte bära på din kropp. Du väljer en grå ullig nyans som känns tröstande. Det är för att blidka gråstenen i ditt inre. Du fortsätter in till ett rum av eko. Du stoppar in en lång spetsig sak i munnen med någon otäck stickande känsla på tungan och börjar raspa dina tänder. Varför gör du detta? Det var mannen på skärmen som sade att det skulle vara bra, annars skulle du aldrig gjort det. Smaken i munnen efteråt får dig att kväljas. Det smakar som eld och is samtidigt. Två element som aldrig kan förenas.

Det blir för många lukter, odörer och smaker som minner om någonting som känns bekant men ändå fjärran. I nästa rum finns ett virrvarr av små djur i alla regnbågens färger som blickar upp mot dig med tom blick. De påminner om djuren på skärmen. Du måste ut. Du vill rymma härifrån och svalka din själ mot det kalla vita tröstande gnistret på marken. Du öppnar dörren med det blänkande handtaget och börjar din resa bort från allt som känns främmande.

Luften här är sval och krispig. Molnen på himlen är blekblå och rosa. De tröstar dig med sin kristallklara ullighet. Men hur når man molnen? Var är trappan upp till himmelriket? Du blickar ner i det kalla vita glittret på marken, tar en näve och kastar upp det mot himlen för att blidka Gud. Det singlar ner som stjärnstoft i en kaskad  av kristallreflektioner.  I handen känns det kallt och snödroppslenande när vattnet letar sig nerför din handflata och droppar ner mot gnistret. Men du förblir hopplöst stående på marken, och för varje andetag skapas fler och fler iskristaller runt din gestalt. Hur kan himlaljuset vara så obenådande kallt? 

En mjuk gestalt med små tassar som gör spår i snögnistret stryker sig mot dina ben. Om halsen har den en liten bjällra som tinglar försiktigt i takt med tassarnas mjuka gnisteravtryck. I dina öron låter det som kyrkklockor. Den blickar allvarligt in i ditt ansikte med sina gröna ögons mystik, som får det att brännas djupt in i din själ. Du vet plötsligt vart du är på väg.

Den stora mörka porten gnisslar trött när du drar i handtaget. Här finns ett hav av lugn som lyses upp av små eldslågor. Du blickar upp mot altaret där en plågad man sitter fjättrad på ett kors. Du blir rädd. Vad har han gjort för att förtjäna detta öde? Korset minner om död och törnekronstaggar som rispar dig djupt inombords.  Du vänder skyndsamt om och porten gnisslar uppmanande när du bryskt rycker upp den. En häftig vindpust slår emot dig i ryggen och snön gnistrar smärtsamt när den tar emot dina fotavtryck. Var finns hugsvalan för din själ om inte här?

Du vandrar förstrött på det kalla gnistret och tittar upp mot himlen. Solen förblir kall och blek och sänder otäckt kalla blixtar ner i gnistret. Du hör rop och skratt. Några små gestalter med färggranna textilier jagar runt en boll. Är detta lyckan du söker? Du vill vara med men förmår inte lyfta fötterna och sparkar förstrött så att en kaskad av gnister bildar en glittrande båge mot horisonten. Men plötsligt kommer bollen emot dig och du tar det som en ingivelse att vara med i leken. De små gestalterna flockas runt dig och ropar och skrattar, men du förmår inte dela deras bekymmersamma glädje. Återigen vandrar du bortåt utan vunnen förtröstan.

Plötsligt är du tillbaka där din resa började. Du vet inte hur du hamnat här, men den pälsklädda gestalten möter dig återigen med de gröna ögonens mystik och du öppnar dörren med det blänkande handtaget. En otäck svart tingest börjar plötsligt ljuda obönhörligt, samma uppfordrande signal om och om igen. Du lyfter den mot örat och hör en mjuk mansröst tala dig. Det är något bekant med hans tonfall men du kan ändå inte minnas riktigt var du hört rösten förut.

Du har bett till Gud säger mansrösten uppfordrande. Det har du aldrig gjort förut. Jag kommer hem. Hem? Vad betyder det ordet? Är han sänd för att straffa dig? Du förstår inte vad du har gjort för fel. Hur kan en bön till Gud vara ett brott? Din kropp landar återigen mot det mjuka underlaget. Du gömmer dig under en ullig björnliknande textilie. Den ger dig värme och ett tröstande mörker.  Du sluter ögonen och önskar att straffet inte ska bli så hårt.

 Du ser en regnbåge som sprutar ut stjärnljus i överflöd. På varsin sida sitter två svarta korpar och kraxar obönhörligt om döden. En grön drake kastar en kaskad av eld över ett stort mörkt hav och djävulen skrattar förrädiskt när han rör i havsskummet med sin glödande eldgaffel. Döskallar svävar runt ditt huvud och ett neongult ljus lägger sig som en aura runt din gestalt. Du är förlorad, men ditt sinne kämpar emot och vägrar att förstå budskapet. Drömmen har etsat sig fast i verkligheten och nu finns ingen återvändo.

En gestalt böjer sig över sig och smeker dig över håret. Det är den mjuka mansrösten som talar till dig, men du orkar inte ta in hans ord. Du vill bara gömma dig i den varma björngrotttan och gå i ide. Han tar med sig den svarta tingesten och går in i rummet där alla lukter och smaker blandas till ett kosmos av odörer. Du undviker helst det rummet, ty din kropp förmår inte längre inta föda. Det är för smärtsamt att inta smakerna som exploderar i din mun och får din kropp att rysa av obehag. Du hör hur den mjuka mansrösten talar om någon som är sjuk, men du förstår inte vem han menar. Efter en stund kommer han ut och upplyser dig om att ni ska besöka någon sorts vårdinrättning.

Du tvingas ut i det kalla gnistret igen mot din vilja. Själen har frusit till is och solen förmår inte smälta den hårda isklumpen med sitt trötta blekgråa ljus när du vinkar till den. Gestalten bredvid vankar tyst och sammanbitet vid din sida. Han vill inte vinka till solen. Hans skor knarrar dystert mot gnistret när han vandrar. Du skulle vilja att han kunde förmå att se alla vackra färger på himlavalvet men han stirrar envist ner mot det kalla vita pudret på marken.

Ni kommer fram till en iskall port som slås upp med ett ihåligt brummande ljud. Det surrar som ilskna getingstick i ditt huvud. Miljön är steril och kal med otäcka metallföremål överallt som glimmar till från det starka ihållande ljuset från ovan. Människor i vita rockar hasar skyndsamt fram över golvet av och an som om de hade bråttom iväg härifrån. En vit blommande växt pryder en trädisk. Denna oändliga vithet. En färg som minner om kyla och död. Bakom den sitter en trött ihålig gestalt som ber dig sitta ner och vänta på en ilsket blå gummerad sittmöbel med de farligt glimmande metallhandtagen på varsin sida.

Vad gör du här? Vad väntar ni på? Du sluter ögonen, men de otäcka stjärnorna finns fortfarande kvar. Du bedövar dem med det starka metalliska skenet från ovan. Det finns inget livfullt i ljuset. Inte som hos din vän solen.

En människa i vit rock kommer ut och ropar ditt namn. Hon har strålande blå ögon och ett av de där metallföremålen hängande om halsen. Du följer tveksamt efter in på ett rum som är översållat av glimrande reflexer från det blänkande silvret som kastar blixtar in i dina ögon. Hon frågar vad du ser? Det vågar du inte tala om. Du försäkrar att du mår bra. Vill inte berätta om den ilsket skinande lampan som minner om månens kalla strålar. Vill inte berätta om stjärnorna som är sända av djävulen. Vill inte avslöja himlens mystiska blekrosa skimmer och molnens fluffighet som lockar ut dig i rymdglömskan. Du tycker att du döljer din hemlighet väl, men hon lutar huvudet på sned och får ett sorgsamt blänk i de strålblå ögonen.  Den mjuka mansrösten stannar kvar i rummet. Du får gå ut. Du tackar stjärnorna för att de skonar dig från silverreflektionerna.

Ni vandrar återigen till det som kallas ett hem. Det har börjat skymma. Du vill dra över dig den svarta nattmanteln och vila din brinnande själ mot det svalkande vita pudret. Skymningen är din tröst och din vila, men natten minner om stjärnorna och de är för långt bort för att du skall nå dem.

Du öppnar dörren med det blänkande handtaget. Det är så mycket saker i bjärta kulörer som stör ditt sinne. Du vill gömma dig någonstans. Du går in i det mörka rummet med det mjuka underlaget och begraver ditt ansikte i den vita sorgsna fluffigheten.

Drömmer du? Plötsligt står en svart träkista för din inre syn. Den vill stänga locket om dig och skydda dig från månljusssilvret. Korparna kraxar hest och uppmanande och viskar om en annan plats där det råder ständig vila i mörkret. Dit vill du fly. Du orkar inte längre stå emot den nattsvarta lockande glömskan.

Det nästa du minns är ljudet av uppfordrande sirener. Ni sitter i ett mörker och susar fram i vindens hastighet. Den mjuka mansrösten har blivit hård och kall. Du förstår inte vad du har gjort för fel och ber en bön till korparna att de inte ska ta honom med. Han hör hemma här på jorden i det vita pudergnistret.

Återigen möts ni av det getingsstungna brummandet och en kall metallport. Men bakom dessa dörrar finns bara långa vita korridorer som leder rakt fram och ingenstans. Är det det här som kallas himlen? Ni ombeds skyndsamt följa efter och de stänger in dig i ett äggskalsfärgat rum med en liten fönsterglugg som vätter mot vitheten.

Här måste du stanna. Du vill inte lämnas ensam i den kala vitheten men den mjuka mansrösten måste hem och ta hand om de två små änglarna med solljust hår. Han säger att de är dina änglar. Du förstår ingenting. Har Gud sänt ner dem från himlen för din skull? Du får ett litet vitt piller instoppat i din mun av en gestalt i vit rock. Hon ger dig en skrikrosa kopp med skimrande svalka att svälja ner det med. Sedan färgas dina drömmar vita och du försvinner bort i vitheten för en stund.

Dagarna här färgas av en drömlös sömnighet. Tiden står still och de vita korridorerna fylls av andra vilsna själar som sömnigt hasar sig fram längs väggarna. Ni äter och sover tillsammans och tittar ut i fönstret ut mot verkligheten med skräckblandad förtjusning. Det finns ett träd och en silverporlande bäck utanför ert fönster. En röd bro sträcker sig över bäcken och ilande små gestalter syns skyndsamt gå över den som om de vore jagade av någonting. Det är dit ni strävar, men era själar är ännu för svaga för att inte silverbäckens porlande skall få er själ att fördrivas bort i den ständiga silversymfonin.  De vilsna själarna blir dina vänner. En gång skall ni tillsammans våga ta steget över bron till andra sidan vitheten.

De små solskensänglarna kommer ibland och hälsar på, men deras klara blå ögon avslöjar en sorgsenhet som inte ditt hjärta ännu förmår att bära. Du förstår inte hur det hänger ihop ännu, men ditt hjärta förstår att du måste hjälpa de små solskensänglarna att återfå silvret på sina små änglavingar. Någonstans i en annan tid hör du deras skratt som klingar som förgyllt silver i dina öron. Du minns att det förut fanns ett silverblänk deras ögon, men ännu vet du inte hur du skall locka ner det från stjärnorna.

Det är för många skrikiga nyanser i deras kläder. De omger sig av färger och former som minner för smärtsamt om regnbågens glömska. De ger dig små tingestar i olika färger med sina kalla svalkande händer. Du tar förstrött emot dem utan att förstå himlasymboliken. De kallas för leksaker. Men du kallar dem för skriksaker. En del saker är mjuka med kalla ögon. De stirrar rakt upp i din själ och sänder vassa pilbågsspjut. Du staplar formar och rangordnar sakerna som ständigt sprids i assymetri. Energin sipprar hjälplöst ut genom dina ådror liksom kvickssand. Du ber den mjuka mansrösten ta med sig solkenssänglarna bort från vitheten. Du är så rädd att vithetens ljus ska ta hål på deras spröda fladdervingar.

Plötsligt en dag har gråstenen krympt till ett klirrande gruskorn i din hand. Molnen har blivit vita och solens strålar gyllengula. Den ständiga vithetens apati har nått sin ände. De vita rockarna släpper ut dig till silverbäckens porlande. Du hör stråkarna försiktigt spela den klingande silversymfonin när du stolt och rak går den istappsklingande vägen fram, bort från himmelriket.

Du möts av en blomma i fönstret. Den är rosa liksom molnens ullighet. Du ser de små solskensänglarna som vinkar i fönstret. Deras vinkning sänder en sockervaddssötma till ditt hjärta och får det att värmas av lycka när det gyllengula soljuset sänder en kaskad av glittrande reflektioner i fönstret som minner om guldssand. Du ser att deras vingar återfått sitt silverskimmer och deras skratt ekar som silverbäcken i din själ. Välkommen hem mamma ropar de glatt och springer rakt in i din famn. Plötsligt vet du hur allt hänger ihop. De små solkensänglarna är dina barn.  Du är deras mor och du hör hemma här på jorden. Stjärnljus och månar dansar i intet men dit vill du inte längre fly.

Rymden är intet, men också allt
Du strävar mot solens hetta
Men på jorden är det kallt
Du söker tröst hos månen
Blott finns stjärnos himmelsalt

En liten vinterfjäril hör inte hemma här
Hon vill blott möta tindret i stjärnos lyckosfär

Men var finns jordens harmoni
Och kärlekslyckans symfoni
Var finns livets melodi
En evig utopi?