mamma-barn buketten från släkten
Stolt storasyster med arg lillebror
Albin får tutte
Naima och Albin möts
Trött mamma med sina älsklingar
Albin 1 minut gammal
Albin nykläckt
Nu har vi fått vår bäbis äntligen!
Efter 4 dagas övertid föddes Naimas lillebror Albin. Den 11 maj 9.04 tittade han ut och han var frisk och kry från första stund! Väkarna började redan på natten den 10 maj. De kom ganska plötsligt och jag vaknade och förstod att nu var det nåt på gång. Värkarna var ganska regelbundna redan från början med 6 min mellanrum men jag försökte härda ut så länge jag kunde innan jag väckte Fredrik. Vid halv 7 kände jag att Fredrik var tvungen att gå in till grannen med Naima för jag ville inte att hon skulle behöva se att jag hade så ont. Nä vi ringde fölossningen fick vi höra att det var fullt i Linköping och vi blev därför hänvisade till Norrköping. jag blev först rekommenderad att ta två panodil och lägga mig i badet och se om värkarna avtog!....Hmm jag hade precis stältt mig i duschen ett tag men tvingades ge upp eftersom jagjag hade så ont. Panodilen hjälpte inte heller. Vid 8 på morgonen kände jag att det var dags att åka in och vi ringde igen och de sa att vi var välkomna. Att åka en halvtimme i bil med värkar var ju ingen höjdare precis men vi kom fram till sjukhuset utan problem och jag fick gå in på ett rum och lägga mig och vänta på att bli undersökt och fick en ctg kurva på magen. Tyvärr var inte värkarna så starka som jag trodde och när de undersökte mig för att se att jag var öppen var jag bara öppen 1 cm... Vi bestämde oss för att stanna kvar och gå en promenad för att se om värkarna tilltog. Värkarna var ungefär lika starka och regelbundna men när vi ätit lite på stan och vandrat runt 2 h hade fortfarande inget hänt. Jag var fortfarande bara öppen 1 cm så förlossningen hade inte riktigt börjat än. Vi bestämde oss för att åka hem till Naima igen och hoppades på att de tog emot i Linköping nästa gång.
Naimas Farmor kom för att vara barnvakt ifall vi var tvungna att åka in igen. När vi kom hem igen kände jag mig lite besviken på att inte nåt hade hänt. Mina värkar verkade ha avtagit så jag ställde in mig på att få vänta ytterligare några dagar...Men när vi skulle lägga oss vid 11 kände jag att värkarna tilltog istället. Typiskt tänkte jag, jag hade ju inte sovit nåt förra natten och tänkte att det var bäst att sova ut ordentligt inatt... Tji fick jag! Värkarna började komma tätare och tätare nu istället och vid 1 på natten kände jag att nu MÅSTE vi åka in. Fredrik tyckte vi kunde vänta ett tag för han hade varit sjuk i feber och diarrée och hade inte heller fått nån bra sömn förra natten. Men jag propsade på att vi skulle åka för nu gick det inte att vara hemma utan att skirka av smärta.
När vi kom fram till förlossningen börjaade samma procedur om igen. Jag var redan öppen 3,5 cm och förlossningen hade alltså startat. Om jag hade fått välja hade jag velat sova men det går ju inte när man måste föda barn. Det var bara att bita ihop och stå ut och nu började ett sju timmars långt värkarbete som gjorde att Albin kom ut 7h senare.
Jag minns egentligen bara min förlossning som i ett töcken så jag ltar mer på Fredriks än min beskrivning. Jag minns att jag skällde ut epiduralläkaren för att det tog så lång tid innan smärtan försvann och jag minns att mina ben skakade så at jag inte kunde öppna dem när bäbisen skulle krystasd ut. Jag minns alla förmaningar om att jag måste krysta hårdare så att bäbisen skulle komma ut och jag minns att jag var arg på <fredrik för att det gjorde så ont och att jag borrade in mina naglar i hans arm vid varje värk så att han fock stora rivmärken. <jag tror att jag gjorde Fredrik lite besviken för att jag skrek så mycket och inte tyckte att det var så angenömt att föda barn. Ta ut bäbisen nu, jag orkar inte mer, krävde jag i ett kör medan Fredrik försökte övertyga mig om att det gick jättebra och att jag hade jättefina krystvärkar. Föd barn själv då så får du se hur lätt det är skrek jag förnärmat tillbaka.
När Albin väl var född var jag så glad att det var över för att jag slapp ha ont mer. Fredrik fällde en liten glädjetår når han fick se sin son men jag var mest trött och tittade förstrött på honom. Han var den finaste bäbisen i världen och jag förundrades över att han inte sa ett knyst när han kom ut till skillnad från Naima som pratar i ett kör. Jag har nog fött en liten filosof till världen. Efteråt när jag blivit ihopsydd och tvingats på en kateter för att jag inte kunde kissa, bjöds vi på de berömda mackorna. inte visste jag att landstinget hade så ont om pengar att de bjöd på torr skogaholmslimpa med sjukhussaft i snygga plastvinglas. Det vbar väldigt fint upplagt men det var ju inte precis en kulinarisk upplevelse! Jag var inte ens hungrig eftersom jag var så trött utan konstaterade mig på att få Albin att hitta tutten! <han hittade den direkt och åt med god aptit Vi hade inte nåt namn till Albin de första dagarna och det var svårt att bestämma sig för nåt namn som vi båda tyckte om.
Nu är vi världens lyckligaste föräldrar till två fina barn och Naima är världens bästa storasyster!
Naimas Farmor kom för att vara barnvakt ifall vi var tvungna att åka in igen. När vi kom hem igen kände jag mig lite besviken på att inte nåt hade hänt. Mina värkar verkade ha avtagit så jag ställde in mig på att få vänta ytterligare några dagar...Men när vi skulle lägga oss vid 11 kände jag att värkarna tilltog istället. Typiskt tänkte jag, jag hade ju inte sovit nåt förra natten och tänkte att det var bäst att sova ut ordentligt inatt... Tji fick jag! Värkarna började komma tätare och tätare nu istället och vid 1 på natten kände jag att nu MÅSTE vi åka in. Fredrik tyckte vi kunde vänta ett tag för han hade varit sjuk i feber och diarrée och hade inte heller fått nån bra sömn förra natten. Men jag propsade på att vi skulle åka för nu gick det inte att vara hemma utan att skirka av smärta.
När vi kom fram till förlossningen börjaade samma procedur om igen. Jag var redan öppen 3,5 cm och förlossningen hade alltså startat. Om jag hade fått välja hade jag velat sova men det går ju inte när man måste föda barn. Det var bara att bita ihop och stå ut och nu började ett sju timmars långt värkarbete som gjorde att Albin kom ut 7h senare.
Jag minns egentligen bara min förlossning som i ett töcken så jag ltar mer på Fredriks än min beskrivning. Jag minns att jag skällde ut epiduralläkaren för att det tog så lång tid innan smärtan försvann och jag minns att mina ben skakade så at jag inte kunde öppna dem när bäbisen skulle krystasd ut. Jag minns alla förmaningar om att jag måste krysta hårdare så att bäbisen skulle komma ut och jag minns att jag var arg på <fredrik för att det gjorde så ont och att jag borrade in mina naglar i hans arm vid varje värk så att han fock stora rivmärken. <jag tror att jag gjorde Fredrik lite besviken för att jag skrek så mycket och inte tyckte att det var så angenömt att föda barn. Ta ut bäbisen nu, jag orkar inte mer, krävde jag i ett kör medan Fredrik försökte övertyga mig om att det gick jättebra och att jag hade jättefina krystvärkar. Föd barn själv då så får du se hur lätt det är skrek jag förnärmat tillbaka.
När Albin väl var född var jag så glad att det var över för att jag slapp ha ont mer. Fredrik fällde en liten glädjetår når han fick se sin son men jag var mest trött och tittade förstrött på honom. Han var den finaste bäbisen i världen och jag förundrades över att han inte sa ett knyst när han kom ut till skillnad från Naima som pratar i ett kör. Jag har nog fött en liten filosof till världen. Efteråt när jag blivit ihopsydd och tvingats på en kateter för att jag inte kunde kissa, bjöds vi på de berömda mackorna. inte visste jag att landstinget hade så ont om pengar att de bjöd på torr skogaholmslimpa med sjukhussaft i snygga plastvinglas. Det vbar väldigt fint upplagt men det var ju inte precis en kulinarisk upplevelse! Jag var inte ens hungrig eftersom jag var så trött utan konstaterade mig på att få Albin att hitta tutten! <han hittade den direkt och åt med god aptit Vi hade inte nåt namn till Albin de första dagarna och det var svårt att bestämma sig för nåt namn som vi båda tyckte om.
Nu är vi världens lyckligaste föräldrar till två fina barn och Naima är världens bästa storasyster!
En dag kvar!...Hoppas jag!
Jaha då sitter man här då och väntar på att nåt ska hända...Och allt är precis som vanligt och jag och Naima har tom packat klart babyväskan. Hon hjälpte till att lägga i de pyttesmå sockarna till bäbisen och verkar fatta att alla i vår omgivning och vi bara går å väntar på bäbisen nu. Naima började morgen med att fråga: Har den inte kommit ut än?
jag undrar om hon också är nervös? Försökte förklara för henne att det faktiskt kan bli så att hon somnar i sin egen säng å vaknar i grannens som har lovat att ställa upp när vi måste åka in!
Jag vill också följa med till bäbisen sa hon då och började packa en egen väska...Men då sa jag att mamma kommer ha så ont när bäbisen ska ut så då är det bättre att hon är hemma å väntar på bäbisen, för annars blir hon bara ledsen å rädd när mamma skriker för att hon har ont i magen...Det verkar hon faktiskt förstå. För en stund sen sa hon till mig ;Nu måste vi gå till Christer å maj å ta med välling. Sen kommer bäbisen!.
..Jaa...tänkte jag, så enkelt skulle jag också vilja att det va, men tyvärr kommer nog inte bäbisen varken idag eller imorgon...Den verkar vilja gå på övertid om jag känne min kropp rätt för jag har inte känt några ovanliga sammandragningar eller nåt annat spännande. Skrämde dock upp mig själv rejält imorse när jag upptäckte en stor vattenpöl på golvet när jag satt i soffan...Hjälp tänkte jag? Har vattnet gått utan att jag känt nåt eller är jag helt fövirrad?...
Då kom jag på att jag för en stund sen hade sprungit ur duschen genomblöt för att svara i telefonen och antagligen därför lämnat denna vattenpöl efter mig!...Lite besviken lev jag nästan när jag konstaterat detta, för det hade ju kunnat va så att vattnet gått. Men iofs var det bra att det inte hände eftersom Naima var hemma och skulle blivit jätterädd om det plötsligt började forsa vatten ur mamma utan förvarnnig
Känns konstigt att det är mitt andra barn det här, å så har jag ingen aning om hur en förlossning går till eftersom Naimas förlossning var en total katastrofisk upplevelse som kom utan minsta förvarnning... Kanske är det bra för jag har inte ríktigt vett att vara nervös utan lever på som att jag skulle vara gravid i all evighet.Idag åkte jag buss med naima ner på stan och mötte sen en förvånad mamma från öppnis som undrade hur jag vågade röra mig bland folk när det bara var 1 dag kvar! Det är mest alla andra som undrar om jag är nervös och hur det känns. Vill inte ha för höga förväntningar, för man kan ju aldrig förutse nånting men hoppas på och ser framemot en snabb okomplicerad förlossning. Det här blir ju liksom min revansch där jag ska bevisa att även jag är kvinna och har urkrafter nog att klämma ut min avkomma. Förra gången kände jag mig bara som ett paket som alla andra tog sig rätten att domdera över! Nu kräver jag att få va med och uppleva förlossningen så att jag också får uppleva den där känslan av eufori som alla mammor snackar om! Den här gången har jag ju verkligen fått vänta tiden ut. Och nu är det nästan så att jag är lite irriterad öer att den inte redan är här. Förra gången hann jag aldrig ställa in mig på att bli mamma. Plötsligt en dag så var jag det och då var jag besviken över att jag inte hunnit med att ställa in mig mentalt på det som hände. Helt plötsligt var det nån som gav mig ett barn som jag inte ens hade varit med och fött!
Så hoppas jag verkligen inte att det blir den här gången. Den här gången vill jag föda tillsammans med Fredrik och uppleva den där magiska sekunden av en nyfödd i vaket tillstånd tack! Och det spelar ingen roll hur ont det kommer göra, för nu vill jag att den ska komma ut!
jag undrar om hon också är nervös? Försökte förklara för henne att det faktiskt kan bli så att hon somnar i sin egen säng å vaknar i grannens som har lovat att ställa upp när vi måste åka in!
Jag vill också följa med till bäbisen sa hon då och började packa en egen väska...Men då sa jag att mamma kommer ha så ont när bäbisen ska ut så då är det bättre att hon är hemma å väntar på bäbisen, för annars blir hon bara ledsen å rädd när mamma skriker för att hon har ont i magen...Det verkar hon faktiskt förstå. För en stund sen sa hon till mig ;Nu måste vi gå till Christer å maj å ta med välling. Sen kommer bäbisen!.
..Jaa...tänkte jag, så enkelt skulle jag också vilja att det va, men tyvärr kommer nog inte bäbisen varken idag eller imorgon...Den verkar vilja gå på övertid om jag känne min kropp rätt för jag har inte känt några ovanliga sammandragningar eller nåt annat spännande. Skrämde dock upp mig själv rejält imorse när jag upptäckte en stor vattenpöl på golvet när jag satt i soffan...Hjälp tänkte jag? Har vattnet gått utan att jag känt nåt eller är jag helt fövirrad?...
Då kom jag på att jag för en stund sen hade sprungit ur duschen genomblöt för att svara i telefonen och antagligen därför lämnat denna vattenpöl efter mig!...Lite besviken lev jag nästan när jag konstaterat detta, för det hade ju kunnat va så att vattnet gått. Men iofs var det bra att det inte hände eftersom Naima var hemma och skulle blivit jätterädd om det plötsligt började forsa vatten ur mamma utan förvarnnig
Känns konstigt att det är mitt andra barn det här, å så har jag ingen aning om hur en förlossning går till eftersom Naimas förlossning var en total katastrofisk upplevelse som kom utan minsta förvarnning... Kanske är det bra för jag har inte ríktigt vett att vara nervös utan lever på som att jag skulle vara gravid i all evighet.Idag åkte jag buss med naima ner på stan och mötte sen en förvånad mamma från öppnis som undrade hur jag vågade röra mig bland folk när det bara var 1 dag kvar! Det är mest alla andra som undrar om jag är nervös och hur det känns. Vill inte ha för höga förväntningar, för man kan ju aldrig förutse nånting men hoppas på och ser framemot en snabb okomplicerad förlossning. Det här blir ju liksom min revansch där jag ska bevisa att även jag är kvinna och har urkrafter nog att klämma ut min avkomma. Förra gången kände jag mig bara som ett paket som alla andra tog sig rätten att domdera över! Nu kräver jag att få va med och uppleva förlossningen så att jag också får uppleva den där känslan av eufori som alla mammor snackar om! Den här gången har jag ju verkligen fått vänta tiden ut. Och nu är det nästan så att jag är lite irriterad öer att den inte redan är här. Förra gången hann jag aldrig ställa in mig på att bli mamma. Plötsligt en dag så var jag det och då var jag besviken över att jag inte hunnit med att ställa in mig mentalt på det som hände. Helt plötsligt var det nån som gav mig ett barn som jag inte ens hade varit med och fött!
Så hoppas jag verkligen inte att det blir den här gången. Den här gången vill jag föda tillsammans med Fredrik och uppleva den där magiska sekunden av en nyfödd i vaket tillstånd tack! Och det spelar ingen roll hur ont det kommer göra, för nu vill jag att den ska komma ut!
