nattisugglan

Energin flyter fritt liksom kvicksand i öknen
Du vaknar ibland och ser spöken
Solljuset flödar men dödar
likt en lsitig ödla som retas med ormen
Ormen vil ha äpplet men vågar sig inte ut i solsken
Den stannar i sitt ormbo och lismar med sin långa tunga
Energin den flyter och marken den gungar

Att vara manisk är att åka upp och ner i en bergochdalbanekarusell. Ibland leker livet och ibland står det på tomgång. Energin är så svår att hålla kvar där den ska vara. Den förbyts så lätt i oro när man inte har några livskrafter som står emot det yttre trycket. Man impoderar inombords av allt det vackra på våren. Man gläds över en tulpan och en nyutsprungen krokus. Men i nästa stund blir vårljuset vitt och farligt dödande och skogen luktar förrädiskt gott. Man vill gå och gömma sig bakom en gråsten. Hitta små vättar och troll och ta fram sitt svarta monster inombords. spela ut dem mot varandra och sedan vila i den mjuka mossan. Tills våren med visipporna kommer på riktigt. Ty våren har inte riktigt kommit tillbaka på allvar. Solljuset är starkt, men det dödar inte vintertröttheten på riktigt förrän värmen kommer tillbaka. inombords är det fortfarande kvar små istappar av demonmonster som vill ut och leka med allt det vackra i naturen. Man kämpar emot. Vill ha de normala och lagoma proportionerna. Men finns dem? Eller är det alltid allt eller inget?...