En dag kvar!...Hoppas jag!
Jaha då sitter man här då och väntar på att nåt ska hända...Och allt är precis som vanligt och jag och Naima har tom packat klart babyväskan. Hon hjälpte till att lägga i de pyttesmå sockarna till bäbisen och verkar fatta att alla i vår omgivning och vi bara går å väntar på bäbisen nu. Naima började morgen med att fråga: Har den inte kommit ut än?
jag undrar om hon också är nervös? Försökte förklara för henne att det faktiskt kan bli så att hon somnar i sin egen säng å vaknar i grannens som har lovat att ställa upp när vi måste åka in!
Jag vill också följa med till bäbisen sa hon då och började packa en egen väska...Men då sa jag att mamma kommer ha så ont när bäbisen ska ut så då är det bättre att hon är hemma å väntar på bäbisen, för annars blir hon bara ledsen å rädd när mamma skriker för att hon har ont i magen...Det verkar hon faktiskt förstå. För en stund sen sa hon till mig ;Nu måste vi gå till Christer å maj å ta med välling. Sen kommer bäbisen!.
..Jaa...tänkte jag, så enkelt skulle jag också vilja att det va, men tyvärr kommer nog inte bäbisen varken idag eller imorgon...Den verkar vilja gå på övertid om jag känne min kropp rätt för jag har inte känt några ovanliga sammandragningar eller nåt annat spännande. Skrämde dock upp mig själv rejält imorse när jag upptäckte en stor vattenpöl på golvet när jag satt i soffan...Hjälp tänkte jag? Har vattnet gått utan att jag känt nåt eller är jag helt fövirrad?...
Då kom jag på att jag för en stund sen hade sprungit ur duschen genomblöt för att svara i telefonen och antagligen därför lämnat denna vattenpöl efter mig!...Lite besviken lev jag nästan när jag konstaterat detta, för det hade ju kunnat va så att vattnet gått. Men iofs var det bra att det inte hände eftersom Naima var hemma och skulle blivit jätterädd om det plötsligt började forsa vatten ur mamma utan förvarnnig
Känns konstigt att det är mitt andra barn det här, å så har jag ingen aning om hur en förlossning går till eftersom Naimas förlossning var en total katastrofisk upplevelse som kom utan minsta förvarnning... Kanske är det bra för jag har inte ríktigt vett att vara nervös utan lever på som att jag skulle vara gravid i all evighet.Idag åkte jag buss med naima ner på stan och mötte sen en förvånad mamma från öppnis som undrade hur jag vågade röra mig bland folk när det bara var 1 dag kvar! Det är mest alla andra som undrar om jag är nervös och hur det känns. Vill inte ha för höga förväntningar, för man kan ju aldrig förutse nånting men hoppas på och ser framemot en snabb okomplicerad förlossning. Det här blir ju liksom min revansch där jag ska bevisa att även jag är kvinna och har urkrafter nog att klämma ut min avkomma. Förra gången kände jag mig bara som ett paket som alla andra tog sig rätten att domdera över! Nu kräver jag att få va med och uppleva förlossningen så att jag också får uppleva den där känslan av eufori som alla mammor snackar om! Den här gången har jag ju verkligen fått vänta tiden ut. Och nu är det nästan så att jag är lite irriterad öer att den inte redan är här. Förra gången hann jag aldrig ställa in mig på att bli mamma. Plötsligt en dag så var jag det och då var jag besviken över att jag inte hunnit med att ställa in mig mentalt på det som hände. Helt plötsligt var det nån som gav mig ett barn som jag inte ens hade varit med och fött!
Så hoppas jag verkligen inte att det blir den här gången. Den här gången vill jag föda tillsammans med Fredrik och uppleva den där magiska sekunden av en nyfödd i vaket tillstånd tack! Och det spelar ingen roll hur ont det kommer göra, för nu vill jag att den ska komma ut!
jag undrar om hon också är nervös? Försökte förklara för henne att det faktiskt kan bli så att hon somnar i sin egen säng å vaknar i grannens som har lovat att ställa upp när vi måste åka in!
Jag vill också följa med till bäbisen sa hon då och började packa en egen väska...Men då sa jag att mamma kommer ha så ont när bäbisen ska ut så då är det bättre att hon är hemma å väntar på bäbisen, för annars blir hon bara ledsen å rädd när mamma skriker för att hon har ont i magen...Det verkar hon faktiskt förstå. För en stund sen sa hon till mig ;Nu måste vi gå till Christer å maj å ta med välling. Sen kommer bäbisen!.
..Jaa...tänkte jag, så enkelt skulle jag också vilja att det va, men tyvärr kommer nog inte bäbisen varken idag eller imorgon...Den verkar vilja gå på övertid om jag känne min kropp rätt för jag har inte känt några ovanliga sammandragningar eller nåt annat spännande. Skrämde dock upp mig själv rejält imorse när jag upptäckte en stor vattenpöl på golvet när jag satt i soffan...Hjälp tänkte jag? Har vattnet gått utan att jag känt nåt eller är jag helt fövirrad?...
Då kom jag på att jag för en stund sen hade sprungit ur duschen genomblöt för att svara i telefonen och antagligen därför lämnat denna vattenpöl efter mig!...Lite besviken lev jag nästan när jag konstaterat detta, för det hade ju kunnat va så att vattnet gått. Men iofs var det bra att det inte hände eftersom Naima var hemma och skulle blivit jätterädd om det plötsligt började forsa vatten ur mamma utan förvarnnig
Känns konstigt att det är mitt andra barn det här, å så har jag ingen aning om hur en förlossning går till eftersom Naimas förlossning var en total katastrofisk upplevelse som kom utan minsta förvarnning... Kanske är det bra för jag har inte ríktigt vett att vara nervös utan lever på som att jag skulle vara gravid i all evighet.Idag åkte jag buss med naima ner på stan och mötte sen en förvånad mamma från öppnis som undrade hur jag vågade röra mig bland folk när det bara var 1 dag kvar! Det är mest alla andra som undrar om jag är nervös och hur det känns. Vill inte ha för höga förväntningar, för man kan ju aldrig förutse nånting men hoppas på och ser framemot en snabb okomplicerad förlossning. Det här blir ju liksom min revansch där jag ska bevisa att även jag är kvinna och har urkrafter nog att klämma ut min avkomma. Förra gången kände jag mig bara som ett paket som alla andra tog sig rätten att domdera över! Nu kräver jag att få va med och uppleva förlossningen så att jag också får uppleva den där känslan av eufori som alla mammor snackar om! Den här gången har jag ju verkligen fått vänta tiden ut. Och nu är det nästan så att jag är lite irriterad öer att den inte redan är här. Förra gången hann jag aldrig ställa in mig på att bli mamma. Plötsligt en dag så var jag det och då var jag besviken över att jag inte hunnit med att ställa in mig mentalt på det som hände. Helt plötsligt var det nån som gav mig ett barn som jag inte ens hade varit med och fött!
Så hoppas jag verkligen inte att det blir den här gången. Den här gången vill jag föda tillsammans med Fredrik och uppleva den där magiska sekunden av en nyfödd i vaket tillstånd tack! Och det spelar ingen roll hur ont det kommer göra, för nu vill jag att den ska komma ut!
Kommentarer
Trackback
